Det var svarta skepnader över väggen, över golvet under sängen och tacket täcktes av mörker.
Rummet blev allt mindre och mindre och luften tunnades ut.
Jag förmådde inte att röra på mig ifall dem mörka varelserna på väggen skulle märka mig.
Jag hörde röster utanför dörren men vågade inte ens öppna munnen för att skrika.
De hade mig..

Skepnaderna började röra på sig, runt runt i rummet som om dem kollade efter någon eller något annat. Jag försökte hålla mig vaken medan den allt tunnare luften suddade ut mitt medvetande.
Jag kände paniken inom mig men låg som frusen i sängen.

Varelserna hade upptäckt att rummet var tomt så som på dem själva och mig, dem vände sig sakta om mot mig och rörde sig spöklikt mot mig, sakta och försiktigt med armarna utsträckta som om dem försökte ta tag i mig. Närmare.. Närmare..

Klockan 04:36 stiger jag upp, kallsvettig och tårögd.
Mina armar och ben skakar som om jag precis som tillbaka från en spring tur. Dem obehagliga känslan av rädsla och panik satt som klistrad vid mitt sinne och jag förmådde mig inte att tala.

Jag satte uppe resten av natten och vågade inte somna om för än jag visste säkert att solen lyste in i mitt rum. Sen den första mardrömmen har jag aldrig sovit med stäng dörr eller släkt lampa…

Emelie Jonasson