I mitten av mars gick jag och en kompis ner till en liten fors inte långt ifrån hennes hus. Viss kyla hängde fortfarande kvar i luften, men åsynen av fuktig jord och gömt gräs avslöjade att våren hade börjat nalkas. Vi hittade en någorlunda torr sten som fick agera parkett åt oss under vår vistelse vid forsen.

Där satt vi sedan och bara beskådade vattnets framfart och avlyssnade det mysiga ljudet. Det gick säkert nästan en halvtimme utan att någon av oss yppade minsta ord. Så nog lät det främmande när min kompis plötsligt tog till orda.

”Här är allting så himla tyst och fritt. Det finns inga måsten, vattnet rinner precis som det själv vill utan att någon kan, eller ens försöker, kontrollera det. Tänk om hela världen kunde vara så fri och utan några måsten!” mumlade hon filosofiskt. Efter det fortsatte vår tysta stund och vi lät åter det forsande vattnet och den öppna naturen uppta våra sinnen. Men någonting av det hon nyss sagt störde min njutning. Kugghjulen började sakta men säkert rotera i takt med att vinden mojnade. Om det alltid kunde få vara såhär fritt? Orden ekade i mitt huvud länge och väl medan jag sökte efter ett passande svar.

Visst vore det galet härligt om man kunde få vara fri från allt som man var tvungen till här i livet. Inga regler, inga lagar att följa, inga tvång på läxor, inga måsten att gå till skolan. Ingen som kom och tjatade på att du måste städa ditt rum, när du absolut har som minst lust. Inga kuvert med prassliga adressfönster med innehåll som skriker efter dina pengar för att räkningar ska betalas. Ingen politik som styr och ställer. Jag kom plötsligt att tänka på en föreställning med komikern Magnus Betnér jag var på förra året. Hur han skämtade om Gud och himmelriket, att om han kom ditt för att tillbringa en hel evighet skulle han inte göra ett skit. Han menade att det skulle kvitta vad någon sa till honom, han skulle inte behöva göra något. Han skulle inte behöva klippa gräset och det skulle få växa sig jättehögt, han hade ju en hel evighet på sig att göra det. Likaså skulle det bli om vi fick leva helt fria och precis som vi ville. Inte så att vi enkom skulle få ilandsproblem om att våra gräsmattor blev överväxta, utan vi skulle inte ha någon struktur.  Vad skulle jag göra om jag inte hade en skola att jag måste gå till och tillbringa stora delar av min vardag? Självklart skulle jag ägna mig åt sådant jag är intresserad av och tycker är roligt, men efter det, när jag gjort allt det där roliga under en längre tid. Jag skulle antagligen bli väldigt uttråkad. Hur skulle vår värld se ut om vi inte har några högre uppsittande personer vi skulle kunna kalla för ”ledare”? Alltid har vi människor varit beroende av att ha andra över oss som kan hjälpa oss med sådant vi som egna individer har svårt för att utföra. Hur skulle det se ut om det var lagligt att våldta, misshandla och döda? Det vill jag inte ens tänka på…

Mitt i allt tänkade började min kompis kasta ner stenar i vattnet. En efter en plumsade de ner och lade sig på botten. Jag kunde inte koncentrera mig till fullo på vad jag försökte komma fram till, men jag konstaterade även att jag ändå kommit på ett ganska rimligt svar. Vi människor skulle inte klara av att leva alltför självständiga, vår hjärna är alldeles för utvecklad för att klara av det. Det kanske låter konstigt, om den nu är så utvecklad så borde vi väl ha kapacitet för att veta bättre? Men tydligen så gör vi ju inte det, om man tittar på de faktorer som frodas bland oss i dagens samhälle och hela världen.

När vi slutligen lämnade vår lilla fristad i naturen berättade jag för henne allt jag hade tänkt på. Hon gjorde inte narr av mig, utan höll delvis med på det jag kommit fram till. Vi var dock eniga om att människor, oavsett vad som händer, alltid kommer att sträva efter frihet.

By Lisa Kuhanen Nilsson

Photography by Reidar Pretzel (click on the picture to see whole)