En svag nyans av rosa skimmer letade sig fram bland molnen. Solen kröp bort och gömde sig bakom några höga trädtoppar för att ge plats åt de kommande stjärnorna. Skymningen var kommen med all sin makalösa elegans. Pojken som suttit där hela tiden och välkomnat kvällen blev plötsligt bara en siluett mot den blanka vattenytan.

Joacim hade suttit där och metat hela dagen. Platsen han befann sig på var hans eget lilla ställe. Gömd bakom några stora buskar kunde ingen se varken honom eller den idylliska platsen. Nog för att han tyckte om att meta, sitta där i godan ro och se på när flötet vickade runt på vattenytan, men det var inte därför som han tillbringade så mycket tid där om somrarna. Metspöet var mest en sysselsättning för hans händer och någonting att vila blicken på.

Joacim brukade låtsas att han var ensammast i hela världen. Inga människor förutom han fanns kvar. Då kunde han vara precis den han ville vara, utan att någon skulle kommentera det. Om inga andra förutom han fanns, då skulle ingen kunna säga någonting. Hans mamma brukade säga att han var som tjuren Ferdinand, som bara satt där under sin korkek. Men han brydde sig inte ett dugg om vad hon sa, ville hon leka förstående mamma ko så fick hon göra det.

När han tänkt en stund på vad hans mamma sagt la han ner metspöet på marken. Han plockade upp en slät sten som låg i grästuvan intill honom.

”Jag är inte alls som tjuren Ferdinand. Jag är varken svart eller vit eller har horn. Ingen svans heller för den delen. Jag tycker bara om att sitta här och drömma mig bort från det riktiga” viskade Joacim till stenen. Samtidigt som han pressade stenens lena yta mot pannan slöt han ögonen och såg för sin inre syn att han satt på månen. Sakta började han gnugga och gnida pannan mot stenen för att riktigt känna att den var där.

”Jag är mer som den där pojken som fiskar från en månskärva. Han som är symbolen för företaget Dreamworks. Jag är en pojke, jag har ett metspö och jag sitter på en plats ingen i hela världen tänker på att jag är” fortsatte Joacim mumlande.

Plötsligt slängde han iväg stenen rakt ut i sjön. Det plaskade till när stenen träffade vattenytan.

”Fast jag är Joacim. En femtonåring som tycker om att drömma och vara för sig själv. Jag tänker inte på saker som jag borde, jag är bara jag. Jag får drömma att jag är ensam om jag vill, då kan alla andra drömma om att jag är på ett annat sätt, om de vill” muttrade han frustrerat åt ringarna som långsamt for åt alla håll efter stenen. Därefter fattade han tag om sitt metspö igen och log.

”Japp, så är det. Punkt slut!” sa han nöjt och satt kvar där långt inpå natten.

By Lisa Kuhanen Nilsson

Photography by Reidar Pretzel (click on the picture to see whole)